Det började som en vanlig morgon. En man vaknar av sitt larm, går nerför trappan, sätter på kaffebryggaren och öppnar köksfönstret för att släppa in frisk luft. Men något känns annorlunda. Det är tyst. Inte stilla som i fridfullt, utan tomt. Han märker det när han sätter sig vid köksbordet. Den där känslan av att något inte riktigt stämmer, även efter att man anlitat en städfirma Stockholm.
Under frukosten slår det honom: han har slutat bjuda hem folk. Det var inte ett medvetet beslut, snarare något som bara blivit så med tiden. Det är enklare att säga ”vi ses ute”, enklare att föreslå lunch på stan istället för middag hemma. Hemmet har blivit en plats för privat bruk, men inte längre ett utrymme han vill visa upp. Inte för att det är smutsigt eller ovälkomnande, utan för att det känns som att tiden har stått stilla där. Inte på det charmiga sättet, utan på det sätt som gör att dörrar gnisslar, tapeter har bleknat, och klinker i hallen börjat lossna i hörnen.
Han berättar det här när vi möts några dagar senare, på ett möte för fackförbundet ST. Det är inget han vill göra en stor grej av, men det tycks ändå ligga något viktigt i det. Det är som om hans hem inte längre representerar den person han är idag, utan bara en version av sig själv från flera år tillbaka.
Och just den känslan, att bo kvar i en miljö som inte längre speglar ens livssituation eller ens identitet, är något vi stöter på allt oftare. Många uttrycker det inte rakt ut. De säger inte ”jag behöver renovera eller göra en fastighetsförvaltning”, men de nämner att de inte längre trivs, att de undviker att bjuda in, att de sover sämre, eller att de börjat tillbringa mer tid utanför hemmet än de egentligen skulle vilja.
Att prata om hemmet är laddat. Det rör vid frågor om ekonomi, personligt utrymme och till viss del också självbild. Men att skjuta upp förändringar i hemmet kan få långtgående effekter. Det handlar inte alltid om stora renoveringar. Ibland är det tillräckligt med ett målat tak, ny belysning i hallen eller att byta ut slitna köksluckor. Små åtgärder som kan ge hemmet ett helt annat uttryck – och därmed förändra känslan av att vara där.
I en annan intervju berättar en kvinna att hon nyligen flyttat till en bostad som i grunden har potential, men där ytskikten är från tidigt 90-tal. Hon säger att det är svårt att känna sig hemma när färgvalen på väggarna känns främmande och badrummet doftar av gammal plastmatta, oavsett hur mycket hon städar. Ändå dröjer hon med att ta tag i det. Det är inte tid än, säger hon, men hon vet att den tiden kommer. För någonstans inom henne finns viljan att göra platsen till sin egen.
Vi ser också att många idag lever ett rörligt liv, där hemmet inte är slutstationen utan ett kapitel i en längre berättelse. Folk lever lite som på byggnadsställningar Stockholm – överallt, lite kors och tvärs. Men det betyder inte att man ska nöja sig med något som känns provisoriskt. Tvärtom tycks behovet av ett personligt och fungerande hem vara större än någonsin. Ett hem där det inte knarrar i golvet när man går upp mitt i natten, där köksfläkten inte skriker varje gång man lagar mat, och där badrummet faktiskt går att använda utan att känna att man kompromissar med trivseln.
Det här är inga ovanliga berättelser. De är inte heller sensationella. De är vardagliga. Men det är just i det vardagliga som mycket av vårt välmående formas. Ett hem ska inte bara vara en plats där vi förvarar våra saker. Det ska vara en plats där vi hämtar energi, där vi känner oss trygga och där vi vill vara – både för vår egen skull och för andra.
När vi på redaktionen talar med människor om hur de har det hemma, får vi ofta samma underliggande svar: ”Jag borde ta tag i det.” Det som ofta saknas är inte viljan, utan orken, tiden eller kunskapen om var man börjar. Men att börja någonstans, hur litet det än är, kan vara första steget mot att återskapa den känsla som många längtar efter – att hemmet känns som just hem.
Och kanske är det så enkelt. Att när tystnaden i ett hus börjar kännas tung snarare än stillsam, är det kroppens och sinnets sätt att säga att något behöver förändras. Kanske räcker det med att lyssna. Och våga göra något åt det.
…
